Bokfrukost - bara ordet gör en både lycklig och förväntansfull. Martina Montelius bok är verkligen en text att tala om. Vid en första runda bland de femtontal bokcirklarna hördes varierande omdömen: konstig, märklig, roliga oväntade formuleringar, fyndiga oväntade liknelser, pretentiös, satir och samhällskritik.
Mängder av frågor väcktes; är könet viktigt, är språket lekfullt eller något som står vägen för handlingen, är det en vuxen människa med någon typ av psykisk sjukdom eller neuropsykiatriskt handikapp och vem är leguanen?
För mig blir det, desto mer man allt mer en roman som beskriver en vuxen kvinna som stannat på ett barns nivå i vissa avseenden. Jag tänker mig en ung kvinna som har en diagnos inom autismspektrat, tvång och ritualer är skyddet mot världen och det sociala samspelet är intränat, inlärt. När människor i omgivningen inte beter sig som de brukar så blir det förvirrat. Motivationen att delta i samhället finns inte alls, och språket är som hämtat ur en bok från 20-talet. Ett tag tänkte jag på leguanen som en mycket gammal människa, kanske en mormor som den unga kvinnan vuxit upp hos och som flickan fått sitt språkbruk av. Vem säger egentligen småbyxor idag, förutom en gammelmormor? Vi kunde också känna igen oss i det där att man som barn kunde trivas att vara i en bubbla, man lekte och utforskade livet genom fantasierna.
En av diskussionerna som blev lite animerad var huruvida Montelius språk bara var en total brist på känsla för stilnivååer och en massa fina ord använda i fel sammanhang. Det är inte alls min uppfattning, jag menar att språket är ytterligt noga utvalt för att skeva, störa, medvetet skapa osäkerhet.
Suzanne sa så klokt att det här är en bok där man måste låta sig flyta medi, inte fundera allt för mycket utan lämna symboliken därhän. Kanske är Montelius poäng att man inte måste förstå allt, att leken med perspektiven och den konstnärliga friheten ska värnas. Det känns som att Martina hade mycket roligt när hon skrev den här boken, hon kängar friskt mot samhällets institutioner och den konforma normen. Fnissvarning!
Vi sammanfattar vårt samtal med orden: något av det märkligaste vi läst och ingen förblir oberörd.
Foto: Petra
Ja, det var en bra sammanfattning. Jag väljer nog att inte analysera för mycket utan dras med i det dråpliga och njuta av det roliga - och tror jag mycket medvetet skeva - språket.
SvaraRaderaVisst är det härligt och skickligt att skriva en bok som man kan tycka så mycket olika om.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaBra sammanfattat! Och vad värdefullt det är att diskutera en sådan här bok. Jag valde nog i mångt och mycket att bara läsa, och inte fundera så mycket på vad det egentligen betydde. Diskussionen vi hade gav mig flera intressanta infallsvinklar på vad det egentligen handlar om. Kul. Och jag gillar den! Annorlunda är ibland riktigt bra.
SvaraRaderaVerkligen är det en bok att prata om. Härligt och intelligent att skriva en roman som alla kan tolka så olika.
RaderaSå intressant att läsa dina tankar om språket, nu vill jag verkligen läsa den här!
SvaraRaderaTycker jag att du ska!
Radera