Det som stannar kvar hos mig är den totalskruvade verklighetsuppfattningen som den här huvudpersonen har. När man, som jag, just nu pluggar för att kunna möta människor med olika funktionshinder på ett bra sätt i skolan så får man sig verkligen några rejäla tankeställare. Med ett fantastiskt och lekfullt språk sätter Martina Montelius sin tumme rakt på alla välmenande floskler som de som samhället utsett att ta hand om de svagastes, de som vill vara eljest, de som inte passar i mallen. Eller faktiskt inte vill passa in.
Hon har en röst som av speciallärarkåren skulle beskriva som annorlunda, men lika värdefull som andra röster.
Den könlösa och anonyma människan som berättar känner sig som ett barn som bestämt sig för att inte längre gå på dagis. Hemma väntar leguanen som kräver mycket specifik omvårdnad, vitkål och en trappa upp till avträdet. Nikotinplåster som kanske lyfter leguanen upp ur depressionen, lekar kan också fungera om de är på leguanens villkor, likväl känner sig människan så ensam. Så ensam och så rädd. Behovet av närhet och ömhet gömmer barnet bakom ett byråkratiskt språk som är omständigt samtidigt som det är totalt nyskapande. Konkret och fantasifullt på en och samma gång. Förutom det distanserade språket använder hen olika ritualer för att besvärja och ta kontroll, orimliga hygienkrav ställs och rädslan för smuts följer med. Jag själv tänker mycket på de människor jag känner i min närhet som lever med olika neuropsykiatriska handikapp, tvångssyndrom och psykisk sjukdom.
Där finns. mycket att samtala om i den här boken, på söndag morgon ska vi bokcirkla. Kanske kan jag då äntligt få svar på vem den här tysktalande leguanen som manar wieter, weiter ins verderben är. Vidare, vidare mot undergången. (Goethe) Hittar Rammsteins Dalai Lama. Bjuder den:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!